Lång erfarenhet är kunskapens guldgruva

Vi har precis avslutat husmötet på Rehab Station och jag sitter tillsammans med Madeleine Stenius och Carin Bergfeldt. De har presenterat ett pilotprojekt som påbörjades för ca ett år sedan, den innefattar utbildningar i förflyttningsteknik, trycksår och personlig assistans. Tillsammans har de 40 års lång erfarenhet av att arbeta med personer som har en förvärvad ryggmärgsskada.

Madeleine började som undersköterska på den neurologiska avdelningen R18 ’81, på Karolinska Sjukhuset. Därefter började hon med att arbeta på Rekryteringsgruppens läger för ryggmärgsskadade där man tränar på att bli så självständig som möjligt med den funktion man har. Efter att har arbetat med ryggmärgsskadade i 16 år började Madeleine på Rehab Station ’97.

    Carin började arbeta med ryggmärgsskadade ’97 på Rekryteringsgruppens läger, där deras vägar sedan möttes. Då Carin blev färdig utbildad arbetsterapeut började även hon arbeta på Rehab Station år 2000.
    Båda blev tidigt introducerade och mycket engagerade inom Rekryteringsgruppen. Numera undervisar de endast för föreningen, då de börjat arbeta på Rehab Station kände de att det blev för mycket, med att både arbeta med ryggmärgsskadade på heltid och även på fritiden. Därför började de istället med utbildningar på Rehab Station då efterfrågan och behovet inom området var stort, vare sig man är någon form av biståndsbedömare, jobbar patientnära i vård, rehabiliteringsteam eller arbetar som personlig assistent.

Vem tog initiativet till att starta utbildningar?

Madeleine – Vi har ju alltid hållit på att utbilda folk med assistentutbildningar på vården och jag började föreläsa en hel del om trycksår och ryggmärgsskador. Sen blev det bara mer och mer.
Carin – Förflyttningskurser blev enormt efterfrågade, inflikar Carin. Det började med en kommun som önskade att vi höll i det och då arbetade en sjukgymnast fram ett program som jag sedan tog över.
Madeleine – Sen arbetade jag med så mycket olika projekt och utbildningar att jag successivt gled ifrån vården, så till slut fick jag en egen tjänst för att försöka få till bra utbildningar inom dessa områden.
Carin – Jag jobbade fortfarande kvar i rehabteamet och höll i det lite då och då men det blev lite stressigt att hinna med det på tid som jag egentligen inte hade. Framför allt när det gäller planeringen. Man kan åka iväg en dag och hålla i en föreläsning men utbildningar kräver mer förberedelse och då fick vi springa iväg under lunchrasten för att hinna med planeringen.
– Därför började jag under hösten att få mer tid till att engagera mig i våra utbildningar. Då fick jag en dag i veckan som bara gick till det. Vi märkte dock ganska snart att det inte räckte till för alla uppbokade utbildningar, att planeringen  blev lidande, så från och med januari har det varit två gånger i veckan för mig. Resterande tid arbetar jag som arbetsterapeut i det spinala teamet.
Madeleine – Från början gjorde jag alla föreläsningarna hemma under min privata tid då jag inte hann på jobbet, så det blev betydligt mer lyckat att få en heltidstjänst till detta då behovet var så stort och efterfrågat.
Carin – Madde, säger Carin och vänder sid till henne, du och jag har ju arbetat under alla år väldigt tajt. Så vi märkte ganska snart när jag började jobba här att vi hade ett liknande ”tänk”. Därför har vi alltid sökt oss till varandra och stöttat varandra när det gäller olika patientarbeten och framför allt när det gäller ADL träning på morgonen som vi alltid har gjort tillsammans.

Carin och Madeleine har ständigt kompletterat varandra i sitt arbete på ett eller annat sätt och jag märker snabbt under intervjuns gång hur påtagligt det blir då de börjar avsluta varandras meningar.

Det är ju ändå ett annat arbetssätt att börja utbilda människor,
hur har den övergången varit?

Madeleine – Vi har bara ramlat in i det. Det är både tack vare den långa erfarenheten vi har och vårat engagemang. Det är klart att det var fruktansvärt jobbigt i början att stå och tala inför en grupp människor. Men på grund av att man är så engagerad i ämnet så har det tagit över att man gör det för att man tycker det är så viktigt att det ska fungera för människor.
Carin – Som sjukgymnast och arbetsterapeut så har vi redan fått med oss det som en del i vår utbildning. Man ska kunna handleda framförallt vårdpersonal i förflyttningar och instruera olika hjälpmedel, därför kändes det naturligt. Med våra olika erfarenheter har vi kunnat lösa avancerade problem och vi växer i det också. Många gånger har vi inte kunnat förbereda oss när vi har våra skräddarsydda utbildningar.
Madeleine - Hon instämmer och fortsätter - När vi åker på hembesök måste vi lösa problemen på plats.
Carin – Ibland när vi har förflyttningsteknikutbildningen med en assistansgrupp kan vi upptäcka att det finns annan problematik. De har en brukare som kanske är lite mer klurig och har även andra later som behövs tas upp och som inte är ok. Då kan vi gå in och stötta den här assistansgruppen.
Madeleine – Framförallt att det finns någon som kan förstå deras problem och vet vad det handlar om. Vi kan hjälpa dem att förstå varför brukaren beter sig på ett visst sätt. Så att de inte irriterar sig i onödan utan kan då förstå att ”aha, är det därför han gör så”, då blir det ett irritationsmoment mindre. Eller även hur de ska stå vid en förflyttning. Det är många som har problem med ryggen och där kan vi förebygga fortsatta problem i framtiden.
Carin – Vi hade nyligen en utbildning där alla assistenter hade ont, i rygg, nacke och axlar osv. på något sätt. När vi såg hur de gjorde förflyttningarna kan vi förstå varför dessa problem har uppkommit. Just därför att en brukare hade bestämt att assistenterna skulle göra på ett visst sätt som inte var ergonomiskt riktigt.
Madeleine – När vi då är hemma hos brukaren kan vi instruera brukaren och assistententerna samtidigt. Då får vi in båda i samma moment och då är det lättare att ändra på ett dåligt beteende.
Carin – Vi säger också att vi finns här och att det är bara att ringa för stöd när det behövs.
Madeleine – Vi har ju som sagt var 40 års erfarenhet och kan mycket om vilka problem som kan förekomma hos personer med ryggmärgsskador. På så sätt är vi trovärdiga hos både assistenter och brukare.

Är målgruppen hos er ryggmärgsskadade?
Carin – Ja, framför allt, men vi jobbar ju även med patienter med trycksårsproblematik.
Madeleine – Då är det även MS-patienter, stroke och neurologiskt skadade med samma problem.

Med sina gemensamma kunskaper kan det snabbt se över hur människor lever och hjälpa till med att underlätta deras vardag. De lär sig av varandra och kan tack vare sina unika samarbetsförmåga täcka upp för varandra.

Madeleine – Vi har en helhetssyn kring patienten och en insyn som gör våra utbildningar så framgångsrika. Det handlar om hela personens leverne för att få ett sår att läka och inte bara om omläggningen, där kommer Carin in i bilden med sina kunskaper.

I plastikstudien som Madeleine har gjort tillsammans med plastikkirurgerna, på Plastik kirurgen på Karolinska sjukhuset, har man gått igenom alla ryggmärgsskadade som har genomgått en lambåoperation 2001-2007. Där hade man komplikationer efter operationerna på ca 40 % som nu har minskat till mindre än 10 % i samband med trycksårsprogrammet. 

Vad är nästa satsning med utbildningarna?
Carin – Det är våra temadagar. Sist hade vi en trycksårsdag i december där folk från hela Sverige och även från Norge och Åland kom för att delta. Den var så populär och trycket var så stort att vi gjorde en till temadag i februari med samma popularitet.
Madeleine – Fast nu ville vi istället vigda våra vyer och göra något annat av den kunskap vi har i huset.

Nu ska Rehab Station ha fyra temadagar om året där nästa är en MS-dag den 3 juni, en om aktiv rehabilitering i september och den sista i år om mage och blåsa. Temadagarna vänder sig till paramedicinare, läkare, distriktssköterskor, vårdpersonal, kuratorer men även till personliga assistenter.
    Efter en utbildning får man ett intyg som bevis på att man har gått den och även en bok om just det ämnet. Sist fick de t.ex. med sig ”Trycksårsboken” som Madeleine har varit med och skrivit och på MS-dagen får man med sig MS-boken ”115 frågor och svar om MS”.

Madeleine – Något som jag kan sakna är rehabiliteringsprocessen hos patienten. Att få en tetraplegiker att bli självständig med påklädning. När de lyckas få på byxorna som man har kämpat med i flera veckor. Många gånger kan vi bli mer glada och stolta än de själva är och springer ut och ropar av förtjusning. Vi vill vara med i allt men måste begränsa oss och det känns jobbigt.
Carin – Ja! Jag har blivit av med det roligaste passet i veckan som är utepasset, som jag har hållit under alla år, på tisdags eftermiddagarna. Där nyskadade får pröva på att åka buss, tåg och rulltrappor.
Madeleine – Ibland ägnar vi mer tid åt ryggmärgsskadade än åt våra egna barn!, utropar hon och skrattar.
Carin – Ja jag ska hämta barnen på dagis om en kvart!

Text: Yasmin Jungestedt

Foto: Lars Holmström

Tillbaka till Nyheter & Artiklar